Anders Svensson i Kåperyd

Under 1800-talet växte det fram många frikyrkoförsamlingar i Sverige. Månsarps Missionsförsamling har liksom Tabergs Missionsförsamling sin upprinnelse i en Missionsförening som startades redan den 14 februari år 1841. Det gör dem till några av de äldsta frikyrkoförsamlingarna i Sverige (äldsta som har dokumentation på bildandet bevarat). Detta skedde i en liten stuga i byn Kåperyd, vackert belägen på bergets sluttning, mellan Månsarp och Taberg. I stugan bodde byskomakaren Anders Svensson. Vad vi vet om honom är att han var en from man, stilla, försynt och gudfruktig. Han lär även ha varit en god själasörjare, som man gick till för att få råd och hjälp i andliga ting. Han var gravt handikappad, han var förlamad i båda benen. Han hade två gesäller som drog honom på en vagn, när han var ute på sina uppdrag. De drog honom även till Månsarps kyrka, där han var en trogen besökare. Trots sin stora iver för Månsarps Missionsförening var han kyrkan trogen hela sitt liv.

Det historiska dokumentet

Av en händelse hittade Johan Abrahamsson från Månsarp, i samband med en bouppteckning i Byarum, ett då 100-årigt dokument, som tydligt beskriver föreningens bildande och dess syften. Dokumentet var undertecknat av sex män från trakten. På hösten år 1941 restes en minnessten i Kåperyd, och församlingarna i Taberg och Månsarp har sedan många år ett gemensamt sommarmöte på platsen.

Man hade blivit klara över att

”Gud vill att alla människor skola frälste warda och till sanningens kunskap komma”. Man hade tagit till sig en uppmaning i Missions-Tidningen N:r 11 år 1839, ”förrätta bön för Christi Rikes utbredande till alla folkslag..”

Man skulle om möjligt träffas en gång per månad och göra insamling till förmån för Svenska missionssällskapet.

Bön skulle förekomma med syndabekännelse och bön om förlåtelse, bön om bistånd av Den Helige Anden. Bön för överheten, för enheten i tron, för kommande släkten, för mission bland hednafolken, om daglig förnyelse och om väckelse över landet. I förbönsprogrammet rekommenderades också bön för Guds gamla egendomsfolk Israel. Som avslutningsbön skulle alltid ”Herrens bön” förekomma.

”Konventikelplakatet”, som införts 1726 förbjöd alla fria andliga samman-komster. Detta gjorde att människor som drabbades av en frambrytande väckelse tvingades att ha hemliga möten. Många präster berördes också av den andliga väckelsen och försvarade den. År 1858 avskaffades konventikelplakatet.

Verksamheten utvecklades

År 1853 började Jönköpings Missionsförening, nuvarande Svenska Alliansmissionen sända ut kolportörer, förkunnare. Dessa fick en stor betydelse för verksamheten. Det blev trångt i hemmen när någon av dessa kolportörer kom på besök. Behovet av egna samlingslokaler gjorde sig gällande. Den 6 april år 1862 hade en ny verksamhetsform organiserats inom Missionsföreningen, arbetsföreningen hette den. Det var bygdens damer som samlades för gemenskap, andlig förkovran och för att sy och sticka till förmån för föreningens missionsåtaganden. Samma år höll föreningen sin första missionsauktion.

Flera missionshus byggdes

År 1866 var det dags för Månsarps Missionsförenings första Missionshusbygge. Detta skedde i byn Boeryd.

Missionsföreningen var ingen nattvardsförening och inte heller en församlingsbildande gemenskap, man firade alltid nattvard i kyrkan. Nattvardsfrågan blev dock upprinnelsen till att några medlemmar i missionsföreningen bildade Månsarps lokalförening, antagligen år 1878 eller ev. 1879. Man vände sig emot Svenska kyrkans öppna nattvards-firande och menade att nattvarden skulle vara för trons folk och inte för några andra.

1883 var det prästval i Månsarps församling. Valet av Karl Palmberg som präst kom att få stor betydelse för den fria andliga verksamheten inom socknen.

Palmberg deltog genast i Månsarps Missionsförenings arbete och inte minst i lokalföreningens möten. 1891 valdes han till ordförande i Missionsföreningen. Palmberg ligger begravd på Månsarps kyrkogård.

Behov av fler missionshus visade sig och 1884 byggdes missionshus nummer två i Månsarps by.

År 1896 var det så dags för ett missionshus i Taberg. Månsarps missionshus revs 1915 och ersattes av det nuvarande. Detta har sedan byggts till och renoverats, 1948, 1976 och senast år 2001.

Den 31 januari 1907 skedde en sammanslagning av Månsarps Missionsförening och Månsarps lokalförening. En ivrig förespråkare för denna sammanslagning var Karl Palmberg. Medlemsantalet var efter sammanslagningen 151 personer.

Missionsföreningen delades

Vid Månsarps Missionsförenings årsmöte i Taberg den 22 januari 1920 beslöts att dela föreningen i tre delar, Månsarp, Taberg och Boeryd. Eftersom man redan tidigare samlats i var sitt missionshus, var uppdelningen naturlig. Församlingen i Månsarp som behöll namnet Månsarps Missionsförening hade eget årsmöte den 7 februari. Då skrevs 21 medlemmar in. Ett år senare hade församlingen 66 medlemmar. Medlemsantalet har sedan varierat under åren för att omkring 1980 passera 100-strecket. Samarbetet mellan de tre församlingarna fortsatte och fram till 1941 hade man en gemensam ungdomsförening.

Månsarps Missionsförsamling under 1900-talets senare hälft

Församlingen i Månsarp har haft och har ett livligt ungdomsarbete. Söndagsskola och juniorförening startades tidigt. Den idag livligaste barnverksamheten, UV-kåren bildades 1956. UV står för unga viljor och är en scoutverksamhet inom Svenska Alliansmissionen.

Under 1970-talet växte Månsarps samhälle med en livlig villabebyggelse. Församlingen fick ett tillskott av medlemmar.

Missionen har under hela tiden haft en stor plats i församlingens liv och stöd till missionsarbete har hela tiden utgått. Idag stödjer vi arbete i Förslöv, Skåne samt i mellanöstern.

Under åren har två jubileumsskrifter utkommit. Den första, ”Minnesskrift över missionsverksamheten i Månsarp 1841 – 1941”, utkom som framgår av rubriken till 100-årsjubileet 1941. Den andra skriften, ”Arvet från Kåperyd”, framställdes inför 150-årsfirandet 1991.

Ovanstående fakta om församlingens tidiga historia har i huvudsak hämtats ur dessa skrifter.